Engla
Jag har faktiskt inga ord.
Om man bara kunde gå in i den lilla bilden där hon cyklar, och hämta henne ...
Även jag som sann pacifist börjar se fördelarna med klassisk arkebusering.
Du har rätt. Det går inte å säga så mycket.
Jag antar att du syftar på lilla Engla.
Men hur i helvete kan en mamma (hennes) låta ungen cykla själv i 5 km på en enslig skogsväg?
Vill man nu läsa frosseriet om hennes död, är det bara att slå upp vilken skittidning (Expressen, GP, Aftonbladet mm) som helst för att följa dödsdansen.
Mördaren verkar upplyft till skyarna och olika människor uttalar sej om MÖTET med honom. Nästan som om han vore Jesus.
Pappa C: Jag tror inte på statliga mord, det vill säga dödsstraff - däremot tror jag på frikännande i vissa lägen av familjemedlemmar som blir galna av sorg och "tar saken i egna händer".
Lollosmammas: Ja hur kan man? men det är ju lätt att säga för den som bor i Stockholm och där barn aldrig behöver gå längre än 100 meter från närmaste t-banestation. Å andra sidan var det ju de sista metrarna som blev ödesdigra för den lilla stackaren. Jag gissar att den arma mamman har stora skuldkänslor för att hon inte mötte sin dotter, åtminstone på halva vägen. Men man kan ju aldrig veta vilken halva som är den viktigaste.
