Jag hatar rosa ...
En otäck känsla har sakta smugit sig in i min kropp likt en bacill man får på tunnelbanan. Jag känner hur sjukdomen riktigt sprider sig och färgar mitt inre - jag har fått ROSA-SJUKAN!
Hjälp. Håller jag på att bli van vid min rosafärgade bloggsidas utseende? ... men ... den är ju inte jaaaag ! Aaaaaaahhhhgh... !
Om jag gillar rosa, vem är jag då? Fasa! Har jag byggt hela min personlighet på att -inte gilla färgen rosa? Är jag så besatt av att vara annorlunda så att jag förnekar det jag innerst inne vill ha? Har jag en garderob att komma ut ur? Ännu värre: ligger det i kvinnors gener att gilla rosa??!!??
Bikt
Jag minns när jag var 8 år. Jag och min bästis gick till Björns leksaker i Vällingby centrum för att välja ut varsin julklapp åt varandra. Det skulle bli Barbiekläder så klart. Varsitt set. Hon valde ett rosa till sig och jag ett likadant -i blått.
Sedan bar jag hem det rosa som hon valt till sig och slog in det fint i julklappspapper åt henne. I tre dagar hade jag det rosa setet hemma hos mig, som jag kände en oförklarlig dragning till, innan vi bytte paketen och jag fick mitt paket med det blå setet i. Det var också fint. Men egentligen ville jag ha det rosa, fast det visste jag inte om, eller i alla fall så förträngde jag det väldigt bra.
Var jag helt dum i huvudet när jag var liten??!!??
Ja kanske. Lite. Eller så ville jag så gärna ha en identitet, och eftersom den rosa alltid var upptagen så tog jag den blå, för den fick jag ha för mig själv.
Darwin eller Gud? Arv eller miljö?
Vad är det som gör att kvinnor dras till färgen rosa? Även vi som officiellt inte gillar färgen? Även vi som inte har ett endaste enda plagg av färgen i vår garderob? Det är ju som att vara ateist, men ändå be till Gud när det kniper. (ehh ... byter raskt ämne)
Jag var så o-rosa i min personlighet att inte ens min mamma vågade klä mig i rosa som nyfödd. Eller gillade hon inte heller den färgen? (Vad är hönan och vad är ägget?) När jag tänker efter så blev jag alltid lite "belönad" när jag valde att klä mig i brunt eller mörkblått eller andra o-tjejiga färger.
Det kanske var min mamma som var rebellen? Jag är alltså bara efterföljaren? Faan. Och hon är grundaren. Till "Vi som är stolta över att vara en annan färg. En annan och o-rosa personlighet."
Nu tror jag faktiskt att jag börjar få en liten livskris här ... finns det ingen bloggpsykolog därute?
Men ligger det i kvinnors gener att gilla rosa? Jo, det kanske det gör. I alla fall i blonda kvinnors gener och det är ok för de är så söta i det. Förresten, kanske även i oss andra. För det är ganska läckert m rosa. Det ser gott ut. Som ett lockande läckert godispapper.
Därför hatar jag rosa
Men det värsta av allt: Män dras också till rosa! De dras till de rosa kvinnorna. Och jag förstår män som vill ha en läcker rosa kvinna, iklädd godispapper. Jag förstår dem. Jag ser att de ser läckrare ut än jag. Och det retar gallfeber på mig!!! Men vad ska jag göra? Rosa ser skrattretande ut på mig. Som om någon klätt ut en liten pojke. Men det är ändå fint. PÅ andra. HOS andra, i deras hem. Kvinnliga hem. Med blommiga gardiner och volanger. Inte ett sånt som mitt. DÄRFÖR HATAR JAG ROSA. För att det är fint. MEN INTE PÅ MIG!
Bikt 2
När jag var åtta år intalade jag mig själv att jag inte ville vara Lucia heller. Sju flickor i klassen. Sex stycken var lucior med spännande ljusattiraljer i håret och röda band runt magen -och en var tärna. Men det gjorde ingenting. Jag var en tärn-personlighet! Och det har jag fortsatt att vara (Ja, vad ska man göra när man är en kort brunett?)
Psykolog Wallenberg avrundar
Jag kanske skulle köpa mig en babyrosa klänning? Nä, jag är för blek i hyn för rosa.
Då så. Magin bruten. Så enkelt var det.
Men ... jag ska nog fasen unna mig en liten rosa sminkportmonnä, från Make Up-Store. En sån man vill äta upp!
Ps. Och så har jag ju ofrivilligt en j-vligt rosa bloggsida -ett tag i alla fall ...
Pps. Förbannade j-a samhälle som har uppfunnit att vissa färger är kvinnliga och vissa är manliga!
Carola & Andreas
Eftersom det snart är dags för den fjärde och sista deltävlingen, förutom Andra chansen, så tänkte jag ondgöra mig över Schlagerfestivalen. Det finns mycket att reta sig på när man ser tillbaka på de första tre, den saken är klar. Men det som absolut överskuggar allt annat är: Giganternas Magplask!
Stackars Andreas Johnson.
Här får han chansen att framföra ett bidrag tillsammans med en, i princip, oslagbar schlagerparhäst - och så får de en fullkomlig skitlåt!!!
Åhh Andreas, vad jag hade velat rösta på dig som snubblat på målsnöret så oförtjänt ett par gånger i Globen. Du som har allt som artist: rösten, charmen, sexappealen. Men vad hände?
Och Carola. Om jag inte tyckt så illa om Carola så hade jag tyckt synd om henne också för nederlaget i Västerås.
Nej, nej Carola. Ingen kommer någonsin att tröttna på dig. Det är ett slags hatkärlek vi svenskar känner för dig. Som för JR Ewing i Dallas ungefär. Eller Bert Karlsson.
Men låten.
Häng låtskrivaren! Jag förstår knappt vad som är refräng och vers? Den har så lite melodi att den snarare är en rap. Utan rytm.
Ok ... ett schlagerbidrag utan vare sig gung eller melodi. Vad blir kvar? Text? (Nu börjar den likna en gammal folksaga: Bidde det inga byxor? Vad bidde det då då? Det bidde en väst! Och så vidare ...)
Jamen vad har den ens för text? Vad heter bidraget? Om den har en schysst text kanske den kan bli en ok dikt? Har den usel text så kan Björn Gustavsson framföra den som parodi. Detta är så långt jag kan sträcka mig när det gäller den värdelösa Carola/ Andreas-låten. (By the way ... namnet Johnson & Häggkvist, vad är det för larv? Ha ha ha, låter som en advokatbyrå. Eller kanske en progg-comeback. En progg-comeback låter mer lockande faktiskt.)
Christer Björkman, är låtskrivaren din pojkvän? Eller hur kunde detta bidrag slinka igenom alla nålsögon? Skäms han inte ihjäl nu när han har generat två av Sveriges mest älskade artistgiganter i direktsändning! Och förstört för alla Sveriges Carola- och Andreasfans som i rent antiklimax fick hejda sig mitt i röstningen. För inte ens fans kan rösta på vad som helst.
Divor
Man kan vända på det också: Carola och Andreas är vuxna människor som kan ta ansvar för sina egna beslut. Så varför accepterade de en sån medioker ... nej fel ... den är ju inte ens medioker ... minioker låt snarare. (Eller kanske obefintlioker?) Min undran: Är de så stora divor, att de tror att de ska vinna med vilket skräp som helst? Att låten liksom inte ens spelar någon roll när de kliver ut och äger scenen?
Ja, en av dem är nog det. Jag känner på mig att Andreas blev övertalad av La C. Hon körde väl över honom som en asfaltsläggare. Tyvärr verkar hon inte kunna skilja en schlagerhit från helgmålsringningen. Kanske hon inte behövt det hittills heller med sin Gudabenådade röst (minus skrik och gutturala tonårsgrabbs-bröl).
Försvarsadvokatens bevis: Mediokra låten Evighet, med melodibetyg Knappt Godkänd lyfte hon ju till VG, och sedan vinst i Globen (betyder det MVG? Blää.)
Enkel matematik
Säga vad man vill om Carola i övrigt, både hon och Andreas kan med sin artistiska säkerhet, energi och röst lyfta de flesta låtar så de blir tio gånger så bra minst!
Ofrivilligt officiellt öppnande
Tänk att man inte ens ska hinna börja blogga innan man är förbannad!
Jag ville gå in och se hur det fungerar det här med bloggande. Testa lite. Se om jag kunde själv. Jag kanske kan lära mig, om jag får lite tid? tänkte jag. Behöver ju inte publicera sidan förrän jag är nöjd och förrän jag skrivit några texter som är värda att publicera.
Jag formulerade alltså ett namn, fyllde i lite uppgifter och ... vips! "Välkommen, din nya blogg är publicerad!"
-Vad i helv...!?!
Varför publiceras min sida INNAN JAG ENS HUNNIT SKAPA DEN??!!?? Grrr ... Har aldrig bloggat förr och är inte särskilt tekniskt bevandrad vad gäller datorer, och genast blir man bestraffad.
Nu sitter jag således här i ett läge där jag känner mig helt hetsad att skriva något. På arbetstid dessutom. Jag har inte tid med detta! Jag som hade tänkt mig ett högtidligt öppnande av min första blogg. Ett färdigskrivet, i förväg planerat, inlägg. En färdig design, som kanske någon annan hjälpt mig att skapa. Och sedan, som när man klipper bandet på en invigning, skulle jag trycka på knappen "publicera", och Voila! Min sida skulle ligga ute, färdig å fin.
Nu ligger den här ändå, och som ett hån har jag på nåt sätt lyckats skaffa mig en tuggummirosa sida, hur farao gick det till egentligen? Tar liksom udden av det jag skriver. Och "gilla läget" är knappast mitt favorituttryck. But I´ll be back!
Men eftersom jag nu ligger ute, riktigt illa ute verkar det som, så får jag härmed förklara min - förbannade - sida för öppen! Så ...
Välkommen kära eventuella läsare! Ordet är fritt.
Mitt nästa inlägg ska jag försöka publicera redan imorgon. Eftersom det är schlagerfestivaltider så kan jag nästan lova att det kommer att bli något kring detta. En profiltext kommer att publiceras så fort jag hittat den (j-a) funktionen. Och om min sida byter färg och form titt som tätt, så vet ni härmed varför!
Välkommen till min nya blogg!
Nu ska vi se om detta blir inlagt, eller om "lagt kort ligger"? Jag får jobba i professor Balthazars anda: experimentera och se om allting exploderar i mitt ansikte? Skulle nämligen vilja rätta till en sak i mitt första inlägg, men då försvinner väl alltihop? Bättre då att detta inlägg försvinner, he he ...
Ps. Lyckades ladda upp en bild nyss som -surprise! - inte syns ... = : ( gånger tio.
