Fröken Wallenberg är arg igen

Fristående fortsättning på förra inlägget ...

Folk med en fotbredd som inte motsvarar deras fotlängd borde också kompenseras på något sätt.

Närstående 2 har storlek 35 i skor. Tycker affärerna. Men det stämmer inte! Hon har storlek 35 i längd - men motsvarande storlek 40 i bredd.

Var ska hon köpa skor egentligen?

Vad är det för konstig storlek, undrar ni? Jo, det är den storleken som Kajsa Anka och Frodo Bagger har. De ska väl också ha skor, som passar deras fötter, va?? Va???

Skofabrikanter!

Gör som bh-fabrikanterna: En storlek för fotlängd ("revbens-omkrets") och en för bredd ("kupa").

A = mycket smal fot 

D = enormt bred fot

65 = jättekort fot (svensk barnfot, eller kinesiska)

85 = båt.

75 B bör alltså motsvara en vanlig dam-38:a = medelbredd och medellängd.

Mycket få kvinnor har 65 D eller 85 A. Men det finns sådana behåar, för att kvinnokroppar är olika.

Men fötterna struntas det i.

Närstående 2:s fötter är en ytterlighet. De är motsvarande en 65 D. Men hon tvingas köpa 65 A.
Som ni förstår är det plågsamt för henne att klämma in sina fötter i detta. Det är som om Pamela Andersson skulle klämma in sina gödgrisar i en A-kupa, vilket i princip är en tyglapp stor som en barnvante.

Närstående två brukar ofta ge upp och köpa 36 eller 37. Dels för breddens skull och dels för att hon är trött på att tvingas gå på barnavdelningen jämt.

Men det blir som clownskor på henne med en decimeter tomrum längst fram.

Oavsett storlek: Att gå in ett par skor betyder i hennes värld att skorna spruckit på båda sidor.

Joels Underbara har olika stora fötter. Det har Fröken Wallenbergberg också!


En hel storlek skiljer faktiskt. Ganska opraktiskt. Bara två val: Glapp-glapp eller kläm-kläm.

"Vad ska man välja?", skulle de flesta ordentliga och väluppfostrade tänka.

Fröken Wallenberg är INTE väluppfostrad. Hon väljer naturligtvis det tredje alternativet: Hon tar en i 38 och en i 37. Perfect fit.

Va??!!?? Men det får man ju inte!

Jo, jag får. Enligt Civil olydnadsjuridiken. Jag tog 160 poäng på Wuniversitet i det ämnet.

Jag gör till och med samhället en tjänst! De flesta människor har en större vänsterfot. Jag har en större högerfot..

Det betyder ... att när Fröken Wallenberg köpt skor, så kan en uppsjö av stackare med större vänsterfot lyckligt hitta ett par skor i kombinationen stor vänster + liten höger. Fint eller hur!

Jag är originell och sticker alltid ut. I det här fallet sticker jag bokstavligen ut - med högerfoten.

Men vad säger skoaffärerna?

Ingenting. Jag sätter oskyldigt på mig skorna med orden: Jag behåller dem på! Sedan ger jag en kartong till kassörskan så hon får stämpla in priset. En kartong med antingen 37 eller 38 på. 

Till upprörda skoffärer:

Se det från den ljusa sidan: Jag betalar för mig. Jag skulle kunna stjäla skor också - but i´m a saint. Jag stjäl inte. Jag har ett par skor på fötterna och jag betalar för ett par - det par som passar mina fötter.

Det är min åsikt om vad som är rätt och fel. Och mina fötter är inte fel. Det är skobranschens policy som är fel.

Ps. Kan man få köpa OLIKA SORTERS skor också? En av varje färg kanske? Eller helt olika skor? Roligt för alternativt klädda att ha en knallgrön snörsko på högern och en rosa ballerinasko på vänstern. Är man student kanske man faktiskt bara har råd med ett par skor den här våren!

EXTRA!  EXTRA!

Bloggbladet ikväll:
Fröken Wallenberg förlorade i Joels Underbara Bildtext-tävling!



Fröken Wallenberg som de två senaste dagarna vunnit både Silver och Brons i Joels Underbara Bloggtävlingar förlorade ikväll bland annat mot storbloggaren Jacob Bengtsson, men visade ingen ödmjukhet då hon rasande stormade ut från efterfesten som hon bevistat i endast två minuter. Detta bara för att ta med sig tre flaskor champagne och två fat hummer som hon ilsket hällde ned i en begagnad Konsumkasse. Hon sågs senare hoppa upp på en skateboard och åka i riktning mot sitt webbhotell. På vägen körde hon med flit över två paparazzifotografer och en chihuahua-hund som råkade stå parkerad utanför Innestället The Korean Corner i en rosarutig Gucciväska
Slut artikel.



*Riiiiing!*

Joels Underbara, på löjlig efterfest för tävling om bildrubriker: Hällöuw?

Frk W, väser hest i luren: Joels Underbara, jag vet inte vad Jacob och de andra betalade, BUT WE HAD A DEAL!

Joels Underbara: Frk W,  folk är helt enkelt trötta på er. Vad kan jag göra? Din duett med Pappa C är över!

Frk W: You will be sorry you ever made my acquaintance!!! *Klick*

*tar luren och ringer*

Skum snubbe i Ukraina: - Babuschka?

Frk W - No, you lettuce-head, it´s Miss W! Joel tricked me, and now he has to pay. Do you remember what we talked about?

Skum snubbe i Ukraina: Njet?

Frk W: You will get 25 000 euro, and Joels summervacation in Stockholm will be, as we planned, in the beautiful swedish archipelago - in concrete shoes!







Frk W: Dock har jag redan inTJÄNAT* ett annat GULD idag  ...  MOAHAHAHAHAHAHHAHAHA!    (*ofrivillig ordvits som förklaras imorgon torsdag ... )

Förord:

Fröken Wallenberg är arg igen. Och det var minsann inte igår känns det som.

Det var även länge sedan jag skrev ett inlägg om något som har med den riktiga världen att göra och inte bara med Wallenbergs lilla lägenhetsvärld (eller den kaotiska inre värld som är överbefolkad av galna demoner i Wallenbergs huvud.

Jag brukar inte vara offentligt arg. Ni kanske inte tror mig men jag är egentligen en vänlig själ som är artig och trevlig mot min omvärld IRL.

Spydig kommentar från Närstående 2 så att jag besparar henne besväret:

Närstående 2: Jo visst. Som när du blir helt rabiat när någon har fötterna på sätet eller röker på inomhusperrongerna, då? Vad kallas det? Rar och gullig?

Svar från Fröken Wallenberg: Det räknas inte. Då är jag arg i uppfostringssyfte, med ett tydligt mål som är för allas bästa. Vem ska annars uppfostra alla ohyfsade människor med stora egon här i världen?

Jag är vänlig!

Men tyvärr finns det inga vittnen här i min blogg för det verkar faktiskt inte vara en enda (!) av mina vänner som läser min blogg (var är ni?).

Jag tycker att man har rätt att vara arg och ingripa om någon är uppenbart egoistisk, hänsynslös eller elak. Men ibland är det svårt att tyda handlingens art. Ibland kanske personen bara är dum. Dum som i ointelligent alltså.

Men så här dum kan väl ingen vara? Rena rama IQ resväska ...

Berättelse:

Idag var jag tvungen att gå ut, fast jag inte är frisk. Det var nämligen helt öde vad gäller ätbara ting i mitt hem - borträknat husdjuren (kan man äta silverfiskar förresten? De ser ju ut som små strömmingar. Fast oj vilken fångst som krävs för att bli mätt!) 

Hursomhelst var scenariot inte välvilligt för någon som vill hinna bli frisk till gurun Jacob Bengtssons ståupp-trädande imorgon kväll ...

(jacobbengtsson.blogg.se)

Scenario
Plats: Iskall t-banehall

Status: Förkyld strax under febergräns och 9 minuter kvar till tågets inkommande.

För att inte behöva stå mitt i det iskalla draget i nästan tio minuter så flyr jag in i Pressbyråaffären en stund. Och för att döva mitt skuldmedvetna samvete för att jag utnyttjar Pressbyråägarens värme, så handlar jag en vara (fast jag just kommit från Konsum och redan har en överfylld shoppingvagn med varor). Jag gör detta för att jag då blir kund "och har rätt att stå där". Inte för att jag vet om det finns regler, men det känns bättre, trots att jag vet att många andra i affären också bara sökt sig in för värmens skull. Fast dessa andra köper ingenting, de ställer sig och läser ägarens tidningar gratis istället.

När det är tre minuter kvar så rullar jag ut min blytunga vagn och börjar gå mot den större vagnspärren. Just när jag ska passera så blir jag genad av en hel hord små människor. Eller åtsidanknuffad faktiskt. De bara tränger sig förbi utan genans. (Hade de varit svenskar så hade jag sagt något, men nu var de inte det, så jag höll mun, annars kanske folk tror att man är rasist.) "Inte hela världen", tänker jag, så jag väntar tills de är förbi och börjar gå mot hissen. Det är då som jag med fasa inser att de också ska med hissen. Tusan också! Nu missar jag tåget och måste vänta tio minuter till (och kanske köpa en till vara), bara för att de är så många.

Men det kanske går, alla kanske får plats? Så jag väntar tålmodigt och ser barn efter barn troppa in i hissen och sedan en barnvagn, en resväska och två mammor i ca 40-årsåldern. När detta är gjort är hissen full. Ingen plats för mig alltså, och som alla vet så är tunnelbanehissar inte direkt något som Christer Fuglesang skulle lifta till Venus med, så det står helt klart att jag inte kommer att hinna med tåget om jag måste vänta tills hissen kommer tillbaka igen.

Jag tittar lite bedjande på familjehorden, och hoppas att de ska förstå vinken och att några ska kliva ur och ta trappan. Men nej. De ser bara irriterade ut för att jag fortfarande håller upp dörren.

Konstigt, tänker jag, varför ska alla ta hissen, är de handikappade? Näe, verkar inte så. Jag tittar närmare: Det är två till synes fullt friska mammor i 40-årsåldern, en barnvagn och en resväska på hjul samt 7 barn som inte har gipsade ben. Varav en tonåring! De andra barnen är inte pyttesmå heller, till och med den minsta på cirka fem år skulle kunna ta trappan, jag menar, det var väl ändå med hjälp av fötterna som ungen tog sig till tunnelbanestationen?

Jag gör en snabb överslagsräkning i mitt huvud och tänker att det egentligen bara är barnvagnen (med innehållande barn) samt resväskan plus ett stycke medföljande mamma som verkligen har ett hissbehov - vilket betyder att den andra mamman och hela 6 till synes friska ungar skulle kunna ta trappan istället! Men detta var inte alls vad jag krävde.

Nu börjar ni undra hur i hundan nio personer med barnvagn plus resväska får plats i en liten tunnelbanehiss? Svar: de var asiater, men eftersom Fröken Wallenberg bara är marginellt större än en asiat, cirka 52 kilo mot deras 42, så hade det räckt med att tonåringen (min storlek) tagit en åttaåring (min vagns storlek) i hampan och knallat.

Därför säger jag med ljuv och vänlig röst: Kan inte någon av er ta trapporna så att jag och min vagn får plats? Jag pekar på vagnen, som är proppfull och omöjlig att lyfta, ännu mindre bärbar nedför en trappa.

Deras reaktion? De stirrar på mig som om jag snarare sagt: Kan jag få sälja era barn över internet?
De bara stirrar och svarar inte ens.

Jag blir helt ställd. Förstår de ens svenska? Men ingen säger något i stil med  "no speak swedish" heller, de bara tittar på mig som om jag vore en blottare med vapnet i min hand. Jag tittar stint på mammorna och säger igen: Snälla låt mig åka med, jag hinner inte med tåget annars. För säkerhets skull: Pleeeease, can one or maybe two of you take the stairs so I can take the elevator with my heavy luggage? Den närmaste mammans kyliga svar på ganska fläckfri svenska: Vi hinnel inte hellerl med tåget om du hållel i döllen. Släpp döllen!

Jag tänker: Förbannade J*vla människor, jag ska äta era ansikten! Men säger väluppfostrat med ett rart leende: Måste alla ta hissen, det är det jag undrar?

Mamman: Vi vill åka tillsammans.

Jag: De flesta av er behöver ju inte ens åka hiss? Här börjar jag förtvivlat använda kroppsspråket också och prata extremt långsamt. Jag försöker regissera och omorganisera: Kan-inte-du-JA DU!-till exempel (pekar på tonåringen) ta trappan (pekar mot trappan och "knallar" med fingrarna), så kan JAG här (pekar på mig själv) åka som har en tung vagn? (pekar på vagnen och visar hur full och tung den är).

Nu hade jag gjort allt jag kunde, och även om de skulle vara ganska så förståndshandikappade eller bara läst pratkursen och skippat hörförståelsen i "svenska för invandrare", så borde de ändå kunna förstå vad jag menade. Jag menar, jag lyckades faktiskt en gång boka ett gästrum i Grekland av en halvdöv kvinna som inte talade ett ord engelska (och jag ingen grekiska tyvärr), och allt flöt fint med lite kroppspråk. Och detta fast det fanns försvårande omständigheter som att jag 1) inte skulle ha rummet förrän en vecka senare. 2) skulle komma efter att de låst för natten och 3) dessutom bett om en väckarklocka.

När jag nervöst anlände en vecka senare i beckmörkret, långt från all civilisation, så stod den 105-åriga dövblinda tanten där i nattlinnet, vid ytterdörren, och väntade - med en liten väckarklocka i handen. Jag nästan grät! Och kramade om henne.

Tillbaka till storyn och asiatfamiljen.

Reaktion: Fortfarande inget svar, bara ogillat stirrande!

Jag vill inte peka ut någon folkgrupp, men kanske var de Koreaner? Är man buddhist i Korea? Dessa människor var inte buddhister! Snarare var de en skock får, moderater eller Texasbor. Eller i trotsåldern.

Det är nu Wallenberg blir - uppfostrande - arg. Tänker: Är de verkligen så egoistiska, det kan inte vara sant! De låter mig alltså missa tåget bara för att "alla i sällskapet ska kunna åka hiss tillsammans", och ingen kan vara ifrån skocken ens i den j*dra minut som det tar att gå nedför en trappa!

Eller förstår de inte vad jag menar? Är de så dumma? Allihopa? Så dum kan väl ingen vara?

Grrrr, IQ-resväska!

Plötsligt blir jag Percy Nilegård-ilsken och säger hetsigt: Ok! Då gör vi så här ... JAG tar trappan och NI tar min vagn!

Och så kör jag in min vagn rakt över deras fötter med ett: Vi ses därnere! Sedan smäller jag igen dörren om deras gapande munnar och lubbar nedför trapporna för att hinna rulla ut min vagn själv "och inte vara till besvär", för dessa uppenbart ogina människor.

Tyvärr hinner jag inte riktigt ända fram, så den ena mamman börjar rulla ut min vagn med stor indignation. Utan en blick på henne tar jag vagnen med en knyck på nacken. Sedan rullar jag in i tåget, medan hela asiatiska kontinenten tittar på mig som om jag just kissat i deras hiss.

SLUT berättelse.

Ja, vad säger ni? Gjorde jag fel? Var jag oförskämd?

I Wallenbergs värld gör Wallenberg naturligtvis alltid rätt - men i er värld?

Det hade förmodligen gått bättre om jag bara frågat resväskan istället. Man ska inte underskatta resväskors intelligens. Den hade nog förstått direkt och välvilligt börjat studsa nedför trappan så gott den förmådde ...