Fröken Wallenberg är arg igen

Förord:

Fröken Wallenberg är arg igen. Och det var minsann inte igår känns det som.

Det var även länge sedan jag skrev ett inlägg om något som har med den riktiga världen att göra och inte bara med Wallenbergs lilla lägenhetsvärld (eller den kaotiska inre värld som är överbefolkad av galna demoner i Wallenbergs huvud.

Jag brukar inte vara offentligt arg. Ni kanske inte tror mig men jag är egentligen en vänlig själ som är artig och trevlig mot min omvärld IRL.

Spydig kommentar från Närstående 2 så att jag besparar henne besväret:

Närstående 2: Jo visst. Som när du blir helt rabiat när någon har fötterna på sätet eller röker på inomhusperrongerna, då? Vad kallas det? Rar och gullig?

Svar från Fröken Wallenberg: Det räknas inte. Då är jag arg i uppfostringssyfte, med ett tydligt mål som är för allas bästa. Vem ska annars uppfostra alla ohyfsade människor med stora egon här i världen?

Jag är vänlig!

Men tyvärr finns det inga vittnen här i min blogg för det verkar faktiskt inte vara en enda (!) av mina vänner som läser min blogg (var är ni?).

Jag tycker att man har rätt att vara arg och ingripa om någon är uppenbart egoistisk, hänsynslös eller elak. Men ibland är det svårt att tyda handlingens art. Ibland kanske personen bara är dum. Dum som i ointelligent alltså.

Men så här dum kan väl ingen vara? Rena rama IQ resväska ...

Berättelse:

Idag var jag tvungen att gå ut, fast jag inte är frisk. Det var nämligen helt öde vad gäller ätbara ting i mitt hem - borträknat husdjuren (kan man äta silverfiskar förresten? De ser ju ut som små strömmingar. Fast oj vilken fångst som krävs för att bli mätt!) 

Hursomhelst var scenariot inte välvilligt för någon som vill hinna bli frisk till gurun Jacob Bengtssons ståupp-trädande imorgon kväll ...

(jacobbengtsson.blogg.se)

Scenario
Plats: Iskall t-banehall

Status: Förkyld strax under febergräns och 9 minuter kvar till tågets inkommande.

För att inte behöva stå mitt i det iskalla draget i nästan tio minuter så flyr jag in i Pressbyråaffären en stund. Och för att döva mitt skuldmedvetna samvete för att jag utnyttjar Pressbyråägarens värme, så handlar jag en vara (fast jag just kommit från Konsum och redan har en överfylld shoppingvagn med varor). Jag gör detta för att jag då blir kund "och har rätt att stå där". Inte för att jag vet om det finns regler, men det känns bättre, trots att jag vet att många andra i affären också bara sökt sig in för värmens skull. Fast dessa andra köper ingenting, de ställer sig och läser ägarens tidningar gratis istället.

När det är tre minuter kvar så rullar jag ut min blytunga vagn och börjar gå mot den större vagnspärren. Just när jag ska passera så blir jag genad av en hel hord små människor. Eller åtsidanknuffad faktiskt. De bara tränger sig förbi utan genans. (Hade de varit svenskar så hade jag sagt något, men nu var de inte det, så jag höll mun, annars kanske folk tror att man är rasist.) "Inte hela världen", tänker jag, så jag väntar tills de är förbi och börjar gå mot hissen. Det är då som jag med fasa inser att de också ska med hissen. Tusan också! Nu missar jag tåget och måste vänta tio minuter till (och kanske köpa en till vara), bara för att de är så många.

Men det kanske går, alla kanske får plats? Så jag väntar tålmodigt och ser barn efter barn troppa in i hissen och sedan en barnvagn, en resväska och två mammor i ca 40-årsåldern. När detta är gjort är hissen full. Ingen plats för mig alltså, och som alla vet så är tunnelbanehissar inte direkt något som Christer Fuglesang skulle lifta till Venus med, så det står helt klart att jag inte kommer att hinna med tåget om jag måste vänta tills hissen kommer tillbaka igen.

Jag tittar lite bedjande på familjehorden, och hoppas att de ska förstå vinken och att några ska kliva ur och ta trappan. Men nej. De ser bara irriterade ut för att jag fortfarande håller upp dörren.

Konstigt, tänker jag, varför ska alla ta hissen, är de handikappade? Näe, verkar inte så. Jag tittar närmare: Det är två till synes fullt friska mammor i 40-årsåldern, en barnvagn och en resväska på hjul samt 7 barn som inte har gipsade ben. Varav en tonåring! De andra barnen är inte pyttesmå heller, till och med den minsta på cirka fem år skulle kunna ta trappan, jag menar, det var väl ändå med hjälp av fötterna som ungen tog sig till tunnelbanestationen?

Jag gör en snabb överslagsräkning i mitt huvud och tänker att det egentligen bara är barnvagnen (med innehållande barn) samt resväskan plus ett stycke medföljande mamma som verkligen har ett hissbehov - vilket betyder att den andra mamman och hela 6 till synes friska ungar skulle kunna ta trappan istället! Men detta var inte alls vad jag krävde.

Nu börjar ni undra hur i hundan nio personer med barnvagn plus resväska får plats i en liten tunnelbanehiss? Svar: de var asiater, men eftersom Fröken Wallenberg bara är marginellt större än en asiat, cirka 52 kilo mot deras 42, så hade det räckt med att tonåringen (min storlek) tagit en åttaåring (min vagns storlek) i hampan och knallat.

Därför säger jag med ljuv och vänlig röst: Kan inte någon av er ta trapporna så att jag och min vagn får plats? Jag pekar på vagnen, som är proppfull och omöjlig att lyfta, ännu mindre bärbar nedför en trappa.

Deras reaktion? De stirrar på mig som om jag snarare sagt: Kan jag få sälja era barn över internet?
De bara stirrar och svarar inte ens.

Jag blir helt ställd. Förstår de ens svenska? Men ingen säger något i stil med  "no speak swedish" heller, de bara tittar på mig som om jag vore en blottare med vapnet i min hand. Jag tittar stint på mammorna och säger igen: Snälla låt mig åka med, jag hinner inte med tåget annars. För säkerhets skull: Pleeeease, can one or maybe two of you take the stairs so I can take the elevator with my heavy luggage? Den närmaste mammans kyliga svar på ganska fläckfri svenska: Vi hinnel inte hellerl med tåget om du hållel i döllen. Släpp döllen!

Jag tänker: Förbannade J*vla människor, jag ska äta era ansikten! Men säger väluppfostrat med ett rart leende: Måste alla ta hissen, det är det jag undrar?

Mamman: Vi vill åka tillsammans.

Jag: De flesta av er behöver ju inte ens åka hiss? Här börjar jag förtvivlat använda kroppsspråket också och prata extremt långsamt. Jag försöker regissera och omorganisera: Kan-inte-du-JA DU!-till exempel (pekar på tonåringen) ta trappan (pekar mot trappan och "knallar" med fingrarna), så kan JAG här (pekar på mig själv) åka som har en tung vagn? (pekar på vagnen och visar hur full och tung den är).

Nu hade jag gjort allt jag kunde, och även om de skulle vara ganska så förståndshandikappade eller bara läst pratkursen och skippat hörförståelsen i "svenska för invandrare", så borde de ändå kunna förstå vad jag menade. Jag menar, jag lyckades faktiskt en gång boka ett gästrum i Grekland av en halvdöv kvinna som inte talade ett ord engelska (och jag ingen grekiska tyvärr), och allt flöt fint med lite kroppspråk. Och detta fast det fanns försvårande omständigheter som att jag 1) inte skulle ha rummet förrän en vecka senare. 2) skulle komma efter att de låst för natten och 3) dessutom bett om en väckarklocka.

När jag nervöst anlände en vecka senare i beckmörkret, långt från all civilisation, så stod den 105-åriga dövblinda tanten där i nattlinnet, vid ytterdörren, och väntade - med en liten väckarklocka i handen. Jag nästan grät! Och kramade om henne.

Tillbaka till storyn och asiatfamiljen.

Reaktion: Fortfarande inget svar, bara ogillat stirrande!

Jag vill inte peka ut någon folkgrupp, men kanske var de Koreaner? Är man buddhist i Korea? Dessa människor var inte buddhister! Snarare var de en skock får, moderater eller Texasbor. Eller i trotsåldern.

Det är nu Wallenberg blir - uppfostrande - arg. Tänker: Är de verkligen så egoistiska, det kan inte vara sant! De låter mig alltså missa tåget bara för att "alla i sällskapet ska kunna åka hiss tillsammans", och ingen kan vara ifrån skocken ens i den j*dra minut som det tar att gå nedför en trappa!

Eller förstår de inte vad jag menar? Är de så dumma? Allihopa? Så dum kan väl ingen vara?

Grrrr, IQ-resväska!

Plötsligt blir jag Percy Nilegård-ilsken och säger hetsigt: Ok! Då gör vi så här ... JAG tar trappan och NI tar min vagn!

Och så kör jag in min vagn rakt över deras fötter med ett: Vi ses därnere! Sedan smäller jag igen dörren om deras gapande munnar och lubbar nedför trapporna för att hinna rulla ut min vagn själv "och inte vara till besvär", för dessa uppenbart ogina människor.

Tyvärr hinner jag inte riktigt ända fram, så den ena mamman börjar rulla ut min vagn med stor indignation. Utan en blick på henne tar jag vagnen med en knyck på nacken. Sedan rullar jag in i tåget, medan hela asiatiska kontinenten tittar på mig som om jag just kissat i deras hiss.

SLUT berättelse.

Ja, vad säger ni? Gjorde jag fel? Var jag oförskämd?

I Wallenbergs värld gör Wallenberg naturligtvis alltid rätt - men i er värld?

Det hade förmodligen gått bättre om jag bara frågat resväskan istället. Man ska inte underskatta resväskors intelligens. Den hade nog förstått direkt och välvilligt börjat studsa nedför trappan så gott den förmådde ...