Gröna fingrar
En blogg är lite som en krukväxt. Man kan lämna den några dagar utan att den dör. Sen när man kommer hem igen så vattnar man den bara lite och så mår den prima.
Ibland ger man den ett extra juicy inlägg med gödning i. Då växer den så det knakar.
Och på våren kanske man byter jord och ger den en ny kruka. Om man hittar någon snygg krukdesign man gillar.
Men det jag är lite orolig för nu är: Vad gör man på semestern?
Kan man låta kattvakten och blomvattnaren ta hand om bloggen också?
Fröken Wallenberg är otrogen
Jag tror att världen har fått se början på en ny sorts otrohet, en otrohet man inte ska underskatta:
*Riiiing-mobilsignal*
Frk W, aningen irriterad: Hallå??!!
Snygg Herrbekant: Ringer jag och stör?
Frk W: Ja!
Något mindre snygg Herrbekant: Ehhh, ok. Jag stör alltså?
Frk W: Ja, ta det snabbt. Vad vill du?
Medelmåttig Herrbekant: Bara höra hur du mår.
Frk W, aggressivt: Jag mår jättebra, bara folk ville sluta ringa i min telefon! Det är som en växeltelefoni-station här!
Osäker Herrbekant: ... oj ... förlåt, det var inte meningen att ... vad gör du förresten...?
Frk W, otåligt: Jag bloggar förstås!
Skuldmedveten pytteliten Herrbekant: Åhh, jag förstår. Fick du blommorna jag skickade?
Frk W: Jo, tack, de var vackra. Och -------?
Herrbekant: Fick du mitt brev också?
Frk W: Tack, jag fick brevet, där stod ingenting jag inte redan visste.
Tillintetgjord Herrbekant: ... nä, jag vet. Jag ville bara skriva ... tyckte du om brevet...?
Frk W: Ja, ja ... du jag måste faktiskt fortsätta här nu.
Herrbekant: ... vi kan väl höras ...? Vi skulle ju gå på bio ...
Frk W: Va, jaha. Ja, ja. Nästa vecka ... eller månad. Jag hör av mig.
Herrbekant: ...
Frk W: Var det något mer?
Herrbekant: Ja, ehh ... nä men du ska väl få gå tillbaka till skrivandet då ...
Frk: Bra, hej! *klick*
Herrbekant: ... ehh, vi kan väl smsa.....jag...hallå? ... hej ... då?
Senare samma dag.
Väninna L: Hur är det med Herrbekant nu för tiden, har ni hörts?
Frk W: Näe, han bryr sig inte om mig, det märks tydligt.
Väninna L: Åh nej, vad har hänt?
Frk W: Ja, han vet ju att jag bloggar, men han har inte kommenterat en enda gång!
Väninna L: Han kanske inte gillar bloggar?
Frk W: Men det är ju JAG som bloggar. JAG. Bloggen ÄR ju jag. I så fall gillar han inte mig!
Väninna L: Nämen så ska du inte tolka det.
Frk W: Hur ska jag tolka det då? Han skickade blommor till mig förra veckan, BLOMMOR! Trots att den dagens inlägg handlade om att jag inte hunnit handla på länge och att min mjölk var slut! Vad tänker han med? Han borde skickat mat!
Väninna L: Men det hade han säkert gjort om du bett honom.
Frk W: Vadå "bett", det står ju klart och tydligt i bloggen? Hur mycket mer signaler behöver en man egentligen? Han bryr sig inte om mig, det är det allt handlar om! Han älskar mig inte längre!
Väninna L: ...men lugn nu ... du är så dramatisk ...
Frk W, med fasa i rösten: Han kanske inte ens läser bloggen?
Väninna L: Jomen det kanske han gör.
Frk W: Näe, för jag fick ett brev av honom, och där stod bara hur mycket jag betyder för honom, att han vill träffas och att jag är vacker och underbar. Du ser, han älskar mig inte längre! J*vla karl!
Väninna L, lätt avundsjukt: Stod det så? Wow, men då så!
Frk W, argt: Vadå "Wow" !!??!! Han hade inte med en enda mening skrivit något om min blogg, eller tagit upp något ämne jag skrivit om i bloggen. Han hade inte skrivit att den är bra, att jag skriver kul eller nånting. Inte en enda komplimang! Bloggen kanske är dålig? Den kanske är värdelös, och han visste inte vad han skulle säga. *Gråten i halsen*
Väninna L, oroligt tröstande: Nej men, din blogg är ju jättebra ... det vet du. Nu är det ditt dåliga självförtroende som talar. Alla män är inte så bra på att ge komplimanger , så är det bara. Det betyder inte att de inte tycker om en.
Frk W, ynkligt: *Hulk * ... ok ...
Nästa dag.
* Riiiing *
Frk W, något disträ: ... ehhh, hmmm ...ja, hallå?
Herrbekant, glatt: Hallå! Mår du bättre idag?
Frk W, oförstående: Vadå, har jag mått dåligt?
Herrbekant: Ja, du var så arg sist vi hördes?
Frk W: Jo, förlåt.
Herrbekant, rar leende röst: Pms?
Frk W: Näe ... inte direkt. * Grunnar *
Herrbekant: Vill du äta middag med mig ikväll?
Frk W: Gärna!
Herrbekant, oförberett glad: Ok!!! Vid 18.00? Ska jag möta dig vid stationen?
Frk W, surt: Ska vi va hos dig?
Herrbekant: Ja, jag tänkte det.
Frk W, ilsket: Men, måste vi alltid vara hos dig????
Herrbekant, förbryllad: Näe, vi kan vara hos dig också om du vill ...
Frk W, nöjd: Bra! Här är adressen: http://frokenwallenbergsangrydiary.blogg.se/
Herrbekant: ... men ... det där är ju en bloggadress ...?
Frk W: Ja? Om du vill träffa mig så är det där jag finns!
En månad senare
Frk W: Mitt liv var ett kaos, och det tog för mycket tid. Det fick lov att bli ett slut. Det går inte att leva så där.
Väninna L: Nej, vad synd, men jag förstår dig. Sånt där tar för mycket tid.
Frk W: Ja, det var rätt beslut.
Väninna L: Jag kommer att sakna din blogg. Kan du inte skriva nån gång ibland bara?
Frk W: Blogg? Jag menar Herrbekant. Jag gjorde slut med honom. Det funkade inte, det var bloggen eller han. Och då upptäckte jag att det är bloggen jag verkligen älskar.
SLUT
Jag läser ofta (understatement) Joels Underbara blogg, och man kan lugnt säga att denne man (ehh?) inpirerar mig. Detta inlägg skapades från början i kommentarsfältet på hans blogg i hans inlägg "Bloggberoende " den 12 april 2008, och för dem av er som ännu inte läser hans blogg så rekommenderar jag detta varmt - för ett gott skratt förlänger livet!
