Fröken Wallenberg är arg igen

En otäck känsla har sakta smugit sig in i min kropp likt en bacill man får på tunnelbanan. Jag känner hur sjukdomen riktigt sprider sig och färgar mitt inre - jag har fått ROSA-SJUKAN!

Hjälp. Håller jag på att bli van vid min rosafärgade bloggsidas utseende? ... men ... den är ju inte jaaaag ! Aaaaaaahhhhgh... !

Om jag gillar rosa, vem är jag då? Fasa! Har jag byggt hela min personlighet på att -inte gilla färgen rosa? Är jag så besatt av att vara annorlunda så att jag förnekar det jag innerst inne vill ha? Har jag en garderob att komma ut ur?  Ännu värre: ligger det i kvinnors gener att gilla rosa??!!??


Bikt
Jag minns när jag var 8 år. Jag och min bästis gick till Björns leksaker i Vällingby centrum för att välja ut varsin julklapp åt varandra. Det skulle bli Barbiekläder så klart. Varsitt set. Hon valde ett rosa till sig och jag ett likadant -i blått.
Sedan bar jag hem det rosa som hon valt till sig och slog in det fint i julklappspapper åt henne. I tre dagar hade jag det rosa setet hemma hos mig, som jag kände en oförklarlig dragning till, innan vi bytte paketen och jag fick mitt paket med det blå setet i. Det var också fint. Men egentligen ville jag ha det rosa, fast det visste jag inte om, eller i alla fall så förträngde jag det väldigt bra.
Var jag helt dum i huvudet när jag var liten??!!?? 
Ja kanske. Lite. Eller så ville jag så gärna ha en identitet, och eftersom den rosa alltid var upptagen så tog jag den blå, för den fick jag ha för mig själv.


Darwin eller Gud? Arv eller miljö?
Vad är det som gör att kvinnor dras till färgen rosa? Även vi som officiellt inte gillar färgen? Även vi som inte har ett endaste enda plagg av färgen i vår garderob? Det är ju som att vara ateist, men ändå be till Gud när det kniper. (ehh ... byter raskt ämne)

Jag var så o-rosa i min personlighet att inte ens min mamma vågade klä mig i rosa som nyfödd. Eller gillade hon inte heller den färgen? (Vad är hönan och vad är ägget?) När jag tänker efter så blev jag alltid lite "belönad"  när jag valde att klä mig i brunt eller mörkblått eller andra o-tjejiga färger.

Det kanske var min mamma som var rebellen? Jag är alltså bara efterföljaren? Faan. Och hon är grundaren. Till "Vi som är stolta över att vara en annan färg. En annan och o-rosa personlighet."
Nu tror jag faktiskt att jag börjar få en liten livskris här ... finns det ingen bloggpsykolog därute?

Men ligger det i kvinnors gener att gilla rosa? Jo, det kanske det gör. I alla fall i blonda kvinnors gener och det är ok för de är så söta i det. Förresten, kanske även i oss andra. För det är ganska läckert m rosa. Det ser gott ut. Som ett lockande läckert godispapper.


Därför hatar jag rosa
Men det värsta av allt: Män dras också till rosa! De dras till de rosa kvinnorna. Och jag förstår män som vill ha en läcker rosa kvinna, iklädd godispapper. Jag förstår dem. Jag ser att de ser läckrare ut än jag. Och det retar gallfeber på mig!!! Men vad ska jag göra? Rosa ser skrattretande ut på mig. Som om någon klätt ut en liten pojke. Men det är ändå fint. PÅ andra. HOS andra, i deras hem. Kvinnliga hem. Med blommiga gardiner och volanger. Inte ett sånt som mitt. DÄRFÖR HATAR JAG ROSA. För att det är fint. MEN INTE PÅ MIG!


Bikt 2
När jag var åtta år intalade jag mig själv att jag inte ville vara Lucia heller. Sju flickor i klassen. Sex stycken var lucior med spännande ljusattiraljer i håret och röda band runt magen -och en var tärna. Men det gjorde ingenting. Jag var en tärn-personlighet! Och det har jag fortsatt att vara (Ja, vad ska man göra när man är en kort brunett?)


Psykolog Wallenberg avrundar
Jag kanske skulle köpa mig en babyrosa klänning? Nä, jag är för blek i hyn för rosa.
Då så. Magin bruten. Så enkelt var det.
Men ... jag ska nog fasen unna mig en liten rosa sminkportmonnä, från Make Up-Store. En sån man vill äta upp!


Ps. Och så har jag ju ofrivilligt en j-vligt rosa bloggsida -ett tag i alla fall ...

Pps. Förbannade j-a samhälle som har uppfunnit att vissa färger är kvinnliga och vissa är manliga!