Fröken Wallenberg är arg igen

Fröken Wallenberg är skör ibland. Hon funderar:
Vad bra att det här inte är ett riktigt inlägg, bara ett på låtsas i mitt eget huvud. Det känns skönt att liksom "träna" på skrivandet innan det är på allvar igen. Att känna efter: Hur är det att blogga egentligen? Är det farligt? Är jag lycklig? Förväntningarna kanske är för höga? Som om man haft "timeout" med en kärlek, och nu ska ses igen. Men man kan inte ses som vanligt, för saker och ting är inte längre som vanligt. Det ligger en timeout mellan kärleken och framtiden - och om framtiden vet man intet. Timeouten innebär att man börjar om på noll efteråt - eller skiljs åt. Och det som avgör vilket det blir är att man ska känna efter när man ses igen.

Vadå "känna efter"? Grrr. Bli bedömd handlar det om. Man blir synad som ett stycke boskap: "Hmm, mjölkar bra?" Eller som en tävlingshäst: "Hmm, fin form? Blank hårrem?" (Här skruvar man på sig, kröker nacken graciöst och trampar oroligt men fjädrande: "jag är drömhästen, minns du inte?")

-Kanske en provritt? kläcker den vedervärdige tävlingsryttaren ur sig till stallgubben.

("What??!!?? Du har varit fodervärd i ett halvår, du känner den här tävlingshästen!!!) Här sparkar man sårat bakut och siktar på det perfekta garnityret i det självgoda perfekta nyllet. Som den vane hästkarl han är parerar han snabbt, och skrattar lätt: "Oj, vilket humör hon har".

Stallgubben säger: -Du, det är en fin märr det här, det är synd och skam att en så bra tävlingshäst ska stå i regnet i den här leriga hagen. Det är inte rätt mot henne. Hon är tålig, men hon är ingen raggig ponny som klarar att gå ute året om. Hon behöver rykt och en varm box. Och hon har många fina tävlingsår framför sig, med rätt ägare.

Stoet sänker huvudet, fnyser lite och tänker sig den värsta frågan i hennes lilla smäckra huvud: "Har han ens plats i sitt stall? Står där en ny häst?"

Till slut kommer erbjudandet. Eller snarare domen: -Tja, jag har ju en ny tävlingshäst och vi är ett bra team, men jag gillar dig lilla sto. Jag kan ställa dig i ett annat stall. Ok, vi kanske inte ska tävla och så, jag litar liksom inte på dig, du är för svårhanterlig, men jag vill inte skiljas från dig.

- Den här? muttrar stallgubben. Svårhanterlig? Visst hon kräver sin man, men hon har ett hjärta av guld om man verkligen lär känna henne. Jag har faktiskt aldrig sett henne sparka förut, men jag tror inte att hon mår bra just nu. Som jag sa: Hon behöver komma in i värmen. Och hon behöver en ägare. Här kommer lite ryttare då och då som tar ut henne en sväng, men det här är en häst som behöver trygghet.

Jag-har-en-ny-tävlingshäst? Jag har en ny tävlingshäst? JAG HAR EN NY TÄVLINGSHÄST! Stoet kan inte höra något annat än detta. Hela världen snurrar i en ond cirkel. Hon vill gå men kan inte röra sig. Så hon står kvar helt paralyserad av dessa hemska ord hon inte kan värja sig emot.

Tävlingsryttarens röst blir mildare när han vänder sig till stoet: - Min nya tävlingshäst är lite tråkig förstår du, och även om den är pålitlig och vinner priser så fattas något. Skulle vara kul att ha dig kvar. Vi kan ha fina naturupplevelser tillsammans, galoppera mot solnedgången, vara fria i sinnet. Det är ju det som är det riktiga livet, eller hur?

Stoet tittar frågande upp. Galoppera mot solnedgången? Åhh, hon vill inget hellre. Hennes muskler spänns i längtan och förväntan, hon dansar runt på lätta ben. Hon frustar, fylls med lycka och tittar upp på ryttaren. Jo, de har upplevt de fria vidderna tillsammans. De vackraste naturscenerier hon någonsin sett. Visst, han hade ryckt henne lite omilt i munnen ibland, men ingen hade fått henne att sträcka ut som han. Och inget hinder hade varit för högt. Men han hade gått för fort fram. Han tvingade henne till slut över hinder hon inte var mogen för, och till slut föll hon. Hon föll illa, och skadade benet. Efter det blev hon rädd. Hon började tvivla på sin egen förmåga. Men kanske tilliten fick sig en värre törn? Varför hade ryttaren pressat henne? Varför hade han inte varit aktsam, utan bara tänkt på resultat och sin egen framgång? Ryttaren hade också fått sig en tankeställare, och fastän han visste att detta var hans fel, så var han redan på väg bort. Tvivlen hade infunnit sig. Skulle hon efter detta kunna bli den oslagbara tävlingshäst han tänkt sig?

Stoet hade undrat över sitt eget värde och börjat vägra på hinder hon var osäker inför. Ryttaren visste inte vad han skulle göra. Stoet var inte halt längre, men något annat var fel och även om det inte var allvarligt, så hade han varken tålamod eller lust att ta hand om stoet medan detta andra läkte. Så han lämnade bort henne.

Och nu var han tillbaka! tänkte hon med glädje och hopp. Han hade saknat henne, och ville galoppera mot solnedgången. Vara fri, känna vinden mot panna och kinder, och låta den friska luften dansa i manen.

Men så med ens ... sänker hon huvudet igen.

En riktig tävlingshäst vill tävla. Hon vill träna hårt och ha ett tydligt mål framför sig. Annars kan hon inte njuta av den fria heden. Och hon vill stå i hans stall. Inget stall där han bara hälsar på när han får lust.

- Nå? manar tävlingsryttaren otåligt på. Hur blir det?

Stoet lägger öronen bakåt och hugger blixtsnabbt och instinktivt. Sedan kastar hon sig åt sidan och galopperar i full fart bortåt, så långt bort hon kan komma.

Men leran är förrädisk och plötsligt sjunker ena benet ned för djupt och hon knäar. Det smärtar till och hon faller. Hon blir liggande.

-Herregud! ropar Stallgubben förskräckt, och börjar oroligt skynda över åkern.

Ryttaren har sett vad som hänt men skakar bara ilsket på huvudet medan han håller sig om ena armen. Han grimaserar av smärta. "-Det där var droppen!" ryter han. "Du har fått din sista chans! Du kommer att gå till slakt!"

Det lilla stoet hör ryttarens bil starta och köra iväg.

Hon reser sig plågat och går långsamt stallgubben till mötes, lutar huvudet över hans axel och blundar. Hårt. Stallgubben suckar och stryker henne över nosryggen. - Så, så, vi ska hitta en stallplats åt dig. Oroa dig inte. Jag ska ordna något. Du är fin, inget ont ska hända dig.

Under flera månader kommer den välputsade ryttaren regelbundet tillbaka till inhägnaden och lockar på stoet. Men hon står längst bort i hagen med ryggen vänd, lerig och raggig, utan att reagera.

Tror han.

Detta är ett Ukraina-inlägg. Om du kan läsa detta har du hackat dig in i forna Sovjetunionens bloggdatabas. En missil är på väg till ditt hem.
Twenty seconds to critical mass ... nineteen seconds to critical mass ... eighteen seconds to ... (Nej, Joels Underbara! Det hjälper inte att springa ut från kollektivet i bara kalsonger och strumpor, den spårar efter mobilsignalerna ........................... som du har i kalsongerna. Ok, du slängde mobilen - och kalsongerna? Sorry den spårar också efter kemisk stridsgas - dina strumpor ..... ten seconds to critical mass ..............nine ........eight ...... seven ....... sixx ................ bye bye ........... : )