Del 2 Vanlig schlagerfinalkväll i Svedala
Fröken W funderar i sängen sent samma natt:
"Alla var bättre än sig själva - utom uppochhoppa Frida. Vad hände? Numret hade förlorat sin charm. Bubblet var borta.
Var det för att gula jackan var stängd?
Det såg liksom lite igenknäppt och otillgängligt ut. Inte öppet och nonchalant frejdigt. Och hårspännet i luggen fattades. Hon såg för perfekt ut.
Så kan det alltså vara. Artisterna gurglar halsen, repar dansmovsen och ändrar scendekor - och sedan hänger det på ett hårspänne. Röstande människor är illojala människor.
Om jag ställde upp ...
... skulle jag se till att ramla omkull och bryta benet på scen, grimasera illa och bli bortförd med ambulans. Och sen vinna på sympatiröster, he he.
Om jag inte vore så försiktig av mig hade jag helt klart kört på samma taktik! Fungerar utmärkt, i alla fall i tävlingar där man skall motivera varför man vill vinna. "X är död/döende." funkar alltid.
Btw, får jag länka dig i min blogg?
va? ojojoj... hur gick den historien till egentligen...
jag hopas du gnuggade in tuggummit i håret på honom sedan ;)
haha.. och gummiallergi är smart.. mycket smart ;)
Nicole: Du får gärna länka till min blogg! *Smickrad med blossande kinder*
Joel: Sno den allergin av mig, any time! ; )
(Ha ha, Tuggummi i håret hade varit en fantastisk hämnd! Men det hade jag inte vågat då ...)
Man ska aldrig underskatta hårspännen, diadem, örhängen, piercingar eller andra små kvinnliga attribut. Det är osten på burgaren, eller såsen på glassen det.
