Finns i sjön
En av er reagerade på att jag tyckte att bloggandet bara STAL tid. Jag vet, det låter ju hårt. Ge och ta är bättre. Jag håller med. Om min situation just nu bara hade varit annorlunda. Om bloggandet inte blivit ett missbruk utan bara ett bruk. (Jag är ju ny i bloggandet, så man kanske kan jämföra mig med en tonåring som just börjat upptäcka alkoholen? Ingen finstämd vinprovning alltså, snarare halsa direkt ur flaskan och sedan spy i rabatten.)
Allt jag gör eller råkar ut för nu för tiden resulterar i ett: -ha ha, det här kan ju bli ett roligt inlägg. Trots att mitt liv är helt händelselöst och jag sitter inspärrad i lägenheten, så blir allt dramatik helt plötsligt:
Brevbäraren försöker få in ett bokpaket genom brevinkastet hos granne1 med ilsken hund. Fröken Wallenberg: - Det var en gång en brevbärare som miste fingrarna ...
Katten M har blivit kvarglömd utomhus för att ägaren (Frk W) sitter och bloggar.
Fröken Wallenberg: -Nu ska jag berätta den förfärliga sagan om Katten med svavelstickorna ...
Herrbekant från förr ringer och försöker sig på lite dirty talk i luren.
Fröken Wallenberg: - Nu kommer avsnitt två i CSI ...
Osv.
Ja ni fattar.
Och nu är det lite jobbigt att tänka så, särskilt som jag ska ha gäster imorgon (påskafton) och om ingenting är fixat så kommer de att börja ställa frågor och om alla svar låter som en omgång av Finns i sjön, så kan man inte gömma sig längre bakom "ge-och-ta" principen. Man måste erkänna för sig själv att man inte kan hantera sitt beroende, att man behöver rehab för att inse att bloggandet åtminstone lånar lite tid.
Scenario
Gäst 1: -Var är påskriset? ?
Fröken Wallenberg: - I bloggen, hur så?
Gäst 2: - Fan så här ser ut, du kunde väl ha skurat badrummet åtminstone?
Fröken Wallenberg (förorättad): - Det har jag! I bloggen.
Gäst 2: - Personlig hygien?
Fröken Wallenberg: - Finns i bloggen.
Gäst 2: - Mat?
Fröken Wallenberg: - I bloggen
Gäst 3: - Va?!? Vad ska vi äta då? Har du inte ens varit i affären???
Fröken Wallenberg (tjurigt): - Joo, i bloggen! (Konsum, remember?)
Gäst 1: - Var har du gömt påskäggen, fågel fisk eller mittemellan?
Fröken Wallenberg (skamset): - Mittemellan inlägg arton och nitton ... (det där är ju till och med lögn, f*n)
Senare till bords:
Gäst 1: - Jag gillar inte Cornflakes med vatten. Finns det något annat?
Fröken Wallenberg: - I bloggen.
Spänd tystnad.
Gäst 3: - Alltså, måste du vara så där tyst? Du kan väl prata med oss åtminstone? Har du inget att berätta?
Fröken Wallenberg: Jo, i BLOGGEN!!!!!!!
SLUT
Lös problemet enkelt.
Bjud bara hem människor som prenumererar på din blogg via RSS. Som kan relatera till dina historier, och som förutsätter att allt du skriver är sanning och utan överdrifter.
Eller bjud hem å bjud hem. Ha virtuella sammankomster på nätet och måla virtuella ägg. Drick virtuell sprit och ät virtuella cornflakes.
Men visst är det ett skönt beroende. Det är en ljuvlig egoboost när människor man aldrig mött kommenterar inlägg som inte handlar om något.
Hahaha! För mig har det gått så långt att jag en gång, när jag drömde att jag blev jagad av en ilsken dvärg med en dolk (jag hade precis läst Pär Lagerkvists roman Dvärgen - läs den!), tänkte "det här måste jag blogga om, om jag överlever" under drömmens gång.
Frau neumann: Ha ha ha, jag finner inga ord! (Eller jo, det gör jag så klart, men jag är rädd att det kommer att förvandlas till ett blogginlägg...)
Pappa C: Jag skulle faktiskt vilja bjuda hem er. Ett bloggmingel irl, tänk vad kul!
Have to go. Får inte vara här egentligen. Inte förrän Sixx är på korr. Hälsa alla jag känner!
