Fröken Wallenberg är arg igen

Det är farligt det här med att jag påverkas så mycket av personerna i mina böcker. Vad är det som gör att jag tvångsmässigt tar efter bokens huvudkaraktär hela tiden? Fast man får ju vara tacksam att heroin är svårt att få tag i, här i min lägenhet ...

När jag jobbade med Manson, så blev jag intresserad av bibeln. Det kanske låter konstigt, för han har ju kallats Antichrist Superstar, men det var just hans kritik som sporrade mig. Och han hade en del klokt att säga om till exempel satanismen, vilket kan vara något helt annat än att dyrka en ilsken röd liten jäkel med svans och treuddsgaffel (eller vad det heter?). Därmed inte sagt att vare sig jag eller Mr Manson är satanister. Mer om honom en annan gång. Intressant tema! Hans bok heter: Den långa vägen ut ur helvetet.

Dita var en positiv input  i alla fall: Jag inhandlade lite stay-ups och funderade på att skaffa mig en fetisch ... ända tills jag jobbade med kapitlet om just fetischer och fick lära mig att: "Women aren´t fetishists, they are fetish goddesses! (Det vill säga: Det är männen som dyrkar oss när vi bär stilettklackar och spetsunderkläder - aldrig tvärtom!) Tack Dita. Dyrkad har jag alltid velat vara! Och nej pojkar, det hjälper inte om ni har spetskalsonger, gummikalsonger eller stilettboots i storlek 45. Vi kvinnor dyrkar inte - vi dyrkas!

Däremot älskar vi. Men det är något mer förnuftigt ... tror jag? Eller i alla fall inte perverst.

Nej, förlåt. Så får man inte säga. Enligt Dita. Alla fetischer är vackra.

Ett undantag: Spetskalsonger på män fungerar dock utmärkt om mannens partner också är man *blink, blink*. Men detta avhandlas inte i den gudomliga Ditas Von Teese bok:

Burlesk som konstart / Fetisch som konstart. Precis som titeln antyder är boken vändbar, och naturligtvis fylld med underbara bilder (och en del vågade också). Allt med stil och klass naturligtvis - vad annars? Precis så som Fröken Wallenberg vill ha det.

... även om just det inte märks när hon sitter ensam hemma och jobbar - och Jehovas ringer på dörren ...

Ron Jeremy: Well, that was a close one! Ni kanske inte vet vad han pysslar med mellan 9 och 5 på dagarna? Spelar in vuxenfilm. Mr Jeremy är en av världens mest kända porrskådisar (främst verksam på 70-talet, men jag vill minnas att han fortfarande är aktiv).

Hur påverkade han mig, undrar ni oroligt? Ja, jag sitter och funderar. Kanske är jag lite mer vidsynt? Porrstjärnor är inte en annan typ av varelse än du och jag. De har känslor, blir hungriga (inte den hungern) och undrar när det är fikarast - precis som vi andra.

Ron har hör och häpna en bra kvinnosyn. För förutom att han givetvis inte behandlade (de stackars-) porrfilmsaktriserna som jordens avskum, så verkade han i grund och botten betrakta dessa (trasiga?) kvinnor som människor och egna personer värda all respekt, och - i alla fall i boken - behandla dem hänsynsfullt. Dessutom var Rons dröm hela tiden den vanliga film- och teaterbranschen, där han också gästspelade titt som tätt. Dock kunde han aldrig riktigt skaka av sig stämpeln han fått i den rejält mer lågtstående kusinen Porrfilmsbranschen.

Nu sitter jag inte och försvarar porrfilmsvärlden, absolut inte, för där finns säkert en hel del knark och elände, men kanske jag försvarar Ron? Han tog själv - enligt boken - aldrig något starkare än en drink vad jag kan minnas. Och vill du veta hur den harmoniske familjepojken hamnade i porrvärlden så rekommenderar jag dig att läsa hans självbiografi! Den heter: Hårdaste Mannen i Showbiz.

Sharon Osbourne: När jag jobbade med hennes bok blev jag sjuk. Ja inte i cancer förstås, som Sharon, men det kändes så. Jag tror det var influensan nu så här i efterhand. Jag satt och skrev med 40 graders feber utan att jag visste om det, jag trodde bara att jag var överansträngd. Hon är rätt våldsam också den där Sharon. Slåss och svär. (Det gör jag med ibland. Nä förresten inte svär. Eller jo. Fast jag har en bleepmaskin kopplad till mina stämband, så det värsta censureras.)

Varför Sharon slåss? Ja, varför bits hundar? Varför flyger fåglar söderut? (Och varför har Wallenberg alltid rätt?) Svaret finns i boken mina vänner. Den heter: EXTREM, min självbiografi.

Nu håller jag som bäst på med Mötley Crue-basisten och låtskrivaren Nikki Sixx bok : The Heroin Diaries. Just det, heroin handlar det om och om rockens ... nej, inte hjältar, det är nog snarare tal om förlorare. De som fastnade i missbruket och aldrig tog sig upp, eller de som tog sig upp men bär på sår, både fysiska och psykiska. (Mer om denna bok när det är dags för release!)

Hur har Nikki påverkat mig då? Ja vad tror ni??!"!??

Naturligtvis har jag skaffat mig ett missbruk, och vi vet ju alla vilket det är. Åtminstone de som läst de senaste dagarnas inlägg i denna blogg ...

Alla böcker jag hittills jobbat med har haft djupt störda huvudkaraktärer. Ofta har jag varit både chockad och äcklad. Hon jobbar bara med dåliga böcker, säger kanske någon. Näe. En biografi kan aldrig vara dålig. En biografi är en människas liv. En sann - åtminstone ska den vara sann - berättelse med öppenhjärtiga inblickar i ett människoöde. Varför skulle man rygga för människoliv? De smittar ju inte. (Eller jo, men bara lite*.) Och om det vore så farligt, så hade Mein Kampf  varit förbjuden för länge sedan. Eller som jag brukar säga:

Vill du förstå världen, så får du lära känna dess invånare.

*Gäller bara vuxna läsare. Barn kan smittas helt åt skogen.

Wallenberg är inte ett barn. Eller, jo lite.

Böcker jag alltså inte bör jobba med. För säkerhetsskull:

Jag dödade mitt barn

Parfymen

Mein Kampf

Helge Fossmos eventuella biografi: "Tryggare kan ingen vara, än Guds lilla hustruskara".

(Å andra sidan, Helge Fossmos bok kommer ju att vara på svenska redan från början ... eller? Sektiska? Sjörövarspråket?)

Men Staffan Westerbergs samlade verk på talbok ... det vore nog värst av allt ändå.