Fröken Wallenberg är arg igen

Imorse vaknade jag med stressen fortfarande i kroppen. Inte ens en hel natts sömn hade fått kroppen att varva ned. Eller hel förresten, eftersom kroppen låg i stridsberedskap så vaknade jag naturligtvis upp i förtid med en stångjärnshammare i bröstet, och hjärnan i fullständig givakt. Jag hade sovit stressad.

Det blir så om man går emot kroppens trötthet och fortsätter att driva den några timmar till fast man vet att man inte borde, vilket jag gjorde till exempel igår kväll och i förrgår och ...

Idag har jag knappt varit arbetsför, som straff. Mina ögon har svårt att fokusera. Jag ser som i mosaik istället för en hel bild, och jag tänker epileptiskt. Jag utför mitt arbete per autopilot, men vet egentligen inte vad jag gör. Det kanske är någon annan inuti mig som arbetar? En liten stackare som kämpar för min skull.

Det är konstigt. Ännu en parallell till Sixx. Han är på turné och beskriver hur han inte förstår hur han klarar sig igenom spelningarna, när han är hög, och både fysiskt och psykiskt halvdöd.

Sent igår kväll, så grät jag på två ställen i boken. Det första stället var när Mr Udo, Mötley Crues Japanske promotor som knappt känner Nikki, uttryckte oro för honom. Kanske jag blir extra känslig för lidande när jag är så här trött? Men jag blev rörd över Nikkis reaktion.

Nästa ställe var ett oväntat uttalande av Vince, som egentligen inte haft något vänligt att säga om Nikki i hela boken, och kanske vice versa. Jag var tvungen att gå tillbaka till dessa två ställen nyss för att se vad det egentligen var som var som upprörde mig, och nu gråter jag igen. Kanske är jag bara trött? Eller kanske tyckte jag att han lidit nog nu. Och jag med.

Jag är så trött. Jag behöver sömn. Det känns som om jag inte sovit på åratal. Det är enda sättet att förklara hur trött jag är.

Nikkis ord idag, men de kunde lika gärna ha varit mina. Är det inte ironiskt?

Det bultar i huvudet och det känns som om någon skurit i mina ögon med rakblad. Jag mår illa och istället för trötthet - vilket är ett sunt tillstånd - så råder fullständigt  undantagstillstånd i kroppen. Jag genomlider en fysisk panikreaktion av utmattning. Dödstrött är inte ett uttryck längre, det är en möjlig utgång.

Jag har idag nått en nivå där jag känner mig likgiltig inför både bokens utgivningsdatum och bloggens fortlevnad. Lik-giltig. Corpse. Jag lever inte. Eller jo, men nu är det dags för avlivning, för jag orkar inte mer.

Det sa Sixx också, tills vändningen kom.

Jag vill inte ha en sån vändning. Jag kommer inte ha samma tur ...